En bevakningstjänst på internet rapporterar varje dag till mig om tidningstexter där ordet ”yttrandefrihet” förekommer. De tycks bli allt fler, men texterna handlar, visar det sig när man länkar sig dit, ganska sällan om yttrandefrihet. Ordet används mest som tillhygge. Ett vapen mot åsiktsmotståndare, inte ett värde att slå vakt om.
Den yttrandefrihetsdebatt som handlade om Muhammedteckningar och som fortfarande flammar upp, var ingen debatt – åtminstone inte om yttrandefrihet. Ingen etablerad svensk skribent eller politiker har hävdat att teckningar som de Jyllandsposten publicerade borde förbjudas. Tvärtom. Alla har försvarat yttrandefriheten.
Men att försvara danska tecknares och tidningars yttrandefrihet och sedan använda sin egen till att kritisera dem för att de kränker muslimer, det får särskilt borgerliga skribenter att formligen koka över.
När dåvarande utrikesministern Laila Freivalds tog avstånd från teckningarna var det ”ett principlöst svek av grundläggande värderingar” (riksdagsmannen Carl B Hamilton i SvD 060304).
All diskussion om vilka inslag i västländernas politik som kan gynna framväxten av terrorism eller politisk-religiös extremism fördöms. Att försöka förstå andra kulturer, åtminstone muslimska, är att ursäkta brott som begås i dessa kulturers namn, hävdar kulturskribenten Jan Söderqvist. Det är ”undfallenhet” och ”smygrasism” (SvD 070628).
DN:s ledarskribent Hanne Kjöller beundrar danske statsministern Fogh Rasmussen för att han vägrade att tala med sändebud från muslimska länder om teckningarna. ”Han valde att inte klappa muslimerna på huvudet, att inte säga stackare – ni förstår inte bättre.” (DN 070705.)
Vad man än tycker i dessa frågor – om yttrandefrihet handlar de inte.
När yttrandefriheten faktiskt inskränks i Sverige – som tydliggjorts denna vår – hör man heller inte av dessa stålhårda riddare av det fria ordet.
Med folkpartiets så kallade dataintrångsskandal, som avslutades i våras med en dom i Stockholms tingsrätt, skedde just det. Med domen bekräftas att yttrandefrihet som utövas med IT-stöd får snävare ramar än den som utövas på papper. Två av de rättigheter som grundlagarna garanterar medborgaren – meddelarfrihet och anskaffarfrihet – beskärs kraftigt.
I brottsbalken 4 kapitlet, paragraf 9c, finns ett förbud mot att ta del av elektroniskt lagrad information ”olovligen”. Nyckelmeningen lyder:
”Den som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år.”
Något motsvarande förbud mot att ”olovligen bereda sig tillgång” till information lagrad på annat sätt, till exempel på papper, kassett- eller vhs-band, finns inte och har aldrig ens diskuterats. Om en journalist – i folkpartimålet var det Expressens Niklas Svensson – tar emot dokument av en meddelare kan både meddelare och journalist anses brottsliga om dokumenten har elektronisk form, men inte om de har pappersform. Hade Svensson fått hela innehållet i SAPnet utskrivet på papper hade han inte kunnat straffas. Nu fick han lösenordet till databasen istället, och dagsböter för att han läste. Om han fått materialet på dvd-skiva kunde det också ha blivit dagsböter. Även då vore det ”upptagning för automatisk databehandling”.
Hur mycket av Bofors krut- och vapensmuggling hade avslöjats om det hade varit straffbart för fredsaktivister och journalister att titta på de pappersdokument Ingvar Bratt överlämnade?
Hur mycket Ebbe Carlsson-affär hade det blivit om s-regeringen kunnat bestämma vem som fick ”bereda sig tillgång till” Anna-Greta Leijons rekommendationsbrev?
Pappersdokumentens tid är i praktiken förbi. Det mesta av den viktiga informationen finns numera på ”upptagningar för automatisk databehandling”.
Hur många skandaler kommer att avslöjas när ägaren till komprometterande dokument kan skicka polisen på varje utomstående som tittar på dem?
Här, yttrandefrihetsvänner, har ni något att kämpa för!
Kommentarer
Innan någon gör det kanske det är bäst att läsa förarbeten och rättsfall som kanske kan tala om hur lagen, framför allt order ”olovligen”, ska tolkas och faktiskt tolkas.
Även om anklagelsen i sak förefaller absurd, så är den juridiskt sett inte grundlös: Att man äger ett fysiskt lagringsmedium innebär inte att man har några särskilda rättigheter beträffande informationsinnehållet. Ett exempel är webbhotellet som upplåter lagringsutrymme för dina webbsidor och din e-post. Webbhotellet har normalt inte rätt att läsa din e-post, alltså tillgodogöra sig innehållet, trots att de kan ta säkerhetskopior av filerna och även flytta dem mellan olika diskar, om det skulle behövas ur driftsynpunkt. Exakt vad de får göra kan regleras i avtal med dig, om det inte framgår på annat sätt. Om du har krypterat dina brev, men webbhotellet lyckas forcera kryptot, skulle de kunna ursäkta sig med att de äger diskarna som breven ligger på?
Jon ägde de fysiska DVD-skivorna, men han hade inte köpt någon uttrycklig rätt att titta på innehållet annat än via officiellt sanktionerade DVD-spelare. Frågan är om han hade en implicit rätt att ta del av innehållet på vilket sätt som helst, när det nu inte fanns något särskilt avtal om saken. Enligt gängse avtalsrätt tror jag att han har det; om jag köper ett paket knäckebröd på ICA så finns det inget som hindrar mig från att bygga ett dockskåp av brödskivorna eller lägga dem i svepelektronmikroskopet för analys trots att ICA-handlaren inte har givit mig lov till det. Med dataintrångsparagrafen är det tvärtom; den säger att allt som jag inte har fått lov att göra med informationen också är förbjudet att göra.
På liknande sätt har man gjort med personuppgiftslagen (PUL): Först förbjuder man till synes allt, sedan etablerar man en trög byråkratisk process för att punktvis ”tillåta” ett fåtal självklart harmlösa typer av behandling av personuppgifter (samt några inte lika harmlösa). Att majoriteten av befolkningen struntar i paragraferna och gör som de alltid har gjort ändå blundar man för, ända till dess att man behöver statuera exempel med någon uppstudsig avvikare. Hade du verkligen svärdet med dig när du skrev en tentamen senast?
Som lite kuriosa på ämnet.
När norrmannen Jon Johansen åtalades för att ha knäckt CSS kodningen för DVD-skivor så försökte ”Hollywood” anklaga honom för just dataintrång. Jons försvar frågade då: Vilken data anses Jon ha begått intrång i? – Hans egen.. blev det helt logiska svaret eftersom både datorn han använde och DVD skivorna med det krypterade innehållet var hans egna.
[quote=Anonym]Otroligt korkad artikel, att gå in i en databas på distans med ett lösenord man fått likställer jag med att gå in på ett kontor och snoka i papper med en nyckel man fått till lokalen.[/quote]
Dataintrångsparagrafen i brottsbalken (som jag citerat längre ned i denna tråd) är inte begränsad till ”att gå in i en databas på distans” eller ens att man använder någon annans lösenord; det är enligt lag förbjudet att läsa ett elektroniskt dokument om du inte har fått lov att göra det. Säg att du hittar en kvarglömd CD-ROM på passagerarsätet i bussen och stoppar den i din dator för att se vad den innehåller – dataintrång, upp till två års fängelse. Om det är en musik-CD och du lyssnar på den i din CD-spelare, så är det förmodligen helt lagligt. Samma sak om du hittar en anteckningsbok som någon skrivit namn och adress i; det är inte förbjudet att öppna och läsa den även om det kan synas oetiskt. Varför denna skillnad mellan digitala och analoga data, mellan CD-ROM och papper? Vari ligger logiken?
Sedan vill jag nog ifrågasätta att det skulle vara inbrott att gå in i en lokal som man har fått nyckeln till; det hänger nog på de närmare omständigheterna rörande hur man kommit över nyckeln. Det kan i alla händelser vara fråga om hemfridsbrott (om det är i en privatbostad) eller olaga intrång, även om man har nyckel. Det är dock en bisak i sammanhanget.
Intentia anmälde Reuters för dataintrång, eftersom en journalist på Reuters olovligen läste Intentias kvartalsrapport på Intentias webbplats några timmar innan den skulle bli offentlig. Var det också att likställa med inbrott? Det blev dock aldrig något åtal, eftersom Intentia inte hade angivit något exakt klockslag för offentliggörandet. Har du fått lov att läsa den här webbsidan?
Otroligt korkad artikel, att gå in i en databas på distans med ett lösenord man fått likställer jag med att gå in på ett kontor och snoka i papper med en nyckel man fått till lokalen. För det åker man väl dit för inbrott. – anstiftarna till watergate åkte på straff mellan 2.5 och 8 år.
Vad det sen har med yttrandefrihet att göra förstår jag inte alls. Minns jag rätt skrev killen ingenting alls om vad han hittade där.
[quote=SM5POR]Det första vi borde göra är att lyfta ut formuleringen ”bereda sig tillgång till” och kanske placera den i en egen paragraf, så att den gärningen inte automatiskt bestraffas lika hårt som när någon har gjort någonting mer destruktivt, såsom att radera eller ändra i informationen. Läsning och skrivning må vara inbördes snarlika operationer på en dator, men i den juridiska verkligheten är det två vitt skilda saker. Dataintrångsförbudet är i sin nuvarande form en historisk relik.[/quote]
Man kanske borde anmäla någon, t.ex. justitieminstern, för detta brott. Det skulle kunna bli en PR-grej för piratpartiet.
Förbudet mot dataintrång, som Anders R Olsson hänvisar till, infördes ursprungligen som en del av 1973 års datalag. Bestämmelsen gällde dock inte enbart personuppgifter, och det var när datalagen 1998 ersattes av personuppgiftslagen som den lyftes över till brottsbalkens fjärde kapitel. Ordalydelsen har förändrats något under åren (den senaste ändringen trädde i kraft så sent som den 1 juni i år), men sakinnehållet är i stort detsamma. Så här lyder paragrafen i sin helhet:
[quote]9 c § Den som i annat fall än som sägs i 8 och 9 §§ olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift. Lag (2007:213).[/quote]
Observera att paragrafen räknar upp fem olika förfaranden med information, nämligen ”bereda sig tillgång till” (läsa), ”ändra” (modifiera), ”utplåna” (radera), ”blockera” (hindra åtkomst) och ”föra in” (skriva). De förs in under den gemensamma brottsrubriceringen ”dataintrång” (om de utförs olovligen). Lagen gör i princip ingen åtskillnad i straffvärde mellan den som olovligen läser en uppgift och den som (igen olovligen) raderar samma uppgift; en sådan åtskillnad kan möjligen domstolen göra i de enskilda fallen.
Överför resonemanget till papper, och vi har i princip ett och samma straff för att olovandes stå och läsa en bok i någons privatbibliotek som för att stjäla boken eller byta ut några av sidorna i den.
Sedan tillkommer problemet att tolka ”olovligen”. Paragrafen formulerades alltså vid en tid då persondatorer var okända, och all databehandling ägde rum på datacentraler dit endast auktoriserad personal ägde tillträde. Den som inte var anställd, eller hade annat papper på att han vad behörig att arbeta med datorn, gjorde det per definition ”olovligen”. I dag har hundra miljoner människor tillgång till Internet, men hur många av dem kan visa upp papper på att de får besöka (”bereda sig tillgång till”) en endaste webbsida? Är det kanske därför som så många webbsidor inleds med ordet ”välkommen”, för att besökaren skall förstå att det är tillåtet att läsa dem?
Det första vi borde göra är att lyfta ut formuleringen ”bereda sig tillgång till” och kanske placera den i en egen paragraf, så att den gärningen inte automatiskt bestraffas lika hårt som när någon har gjort någonting mer destruktivt, såsom att radera eller ändra i informationen. Läsning och skrivning må vara inbördes snarlika operationer på en dator, men i den juridiska verkligheten är det två vitt skilda saker. Dataintrångsförbudet är i sin nuvarande form en historisk relik.